Upprinnelsen

Först förstod jag inte vad det var för fel på mig. Ingenting kändes roligt. Och jag som var känd för att vara livsglad och ha många bollar i luften! Under den tiden gick det bra på jobbet och jag hade precis fått en ny position som Sales Manager på företaget. Det fanns till och med ett löfte om en eventuell förflyttning till huvudkontoret som låg i Jakarta. Jag hade under en längre tid haft ett fullspäckat schema som sträckte sig från klockan 05.30 på morgonen till som senast 02.15 på natten. Vanligtvis började jag dagen med att träna för att sedan gå till jobbet, klämma in en träff med någon vän på lunchen och sedan tillbaks till kontoret. Jag var sällan hemma förrän 20.00 på kvällen och trots att jag tyckte allt var så roligt började jag efter ett tag känna mig väldigt trött.

De första symptomen

Det hela började med att jag kände mig sliten och hängig. I mitt huvud fanns det tusen förklaringar till detta, att jag inte åt tillräckligt med vitaminer, att jag tränade för lite eller att en förkylning hotade att bryta ut. Jag såg till att köpa hem vitaminer och lägga in ytterligare ett pass på gymmet efter arbetstid för att verkligen mota den där tröttheten som hotade att ta över. Eftersom jag kände mig trött hela tiden blev jag allt mer stressad över att kanske inte orka med jobbet. Jag sov dåligt och vaknade på nätterna med en oroskänsla i magen. Det hade börjat kännas som om hela världen gick i moll, ingenting kändes kul, trots att jag levde ett liv som egentligen var på topp!  Tillslut hittade en kollega mig inne på toaletten där jag satt och grät och hur jag än försökte så kunde jag inte hitta någon rimlig förklaring när hon frågade mig vad som hänt. Jag var bara så trött. Chefen skickade hem mig för några dagars ledighet och det slutade med att jag gick hem och lade mig. Jag sov konstant i två dagar och när jag vaknade och insåg att jag sovit bort hela 48 timmar började jag hyperventilera. Hjärtat hamrade i bröstet och det kröp i hela kroppen och för en stund trodde jag att jag skulle dö. Där och då hade jag fått min första panikattack.

Med vad som kändes som världens kraftansträngning fick jag tillslut tag i telefonen och ringde en vän. Hon kom direkt och körde ner mig till sjukhuset där läkaren förklarade att jag med största sannolikhet var utbränd. Jag hade alla symptomen för diagnosen utmattningsdepression och blev erbjuden både medicin och samtalsstöd. Läkaren förklarade att panikångesten inte var något farligt men att det kunde kännas mycket obehagligt och att det fanns god hjälp av få via samtal. 

Förklaringen

När jag slutligen träffade en kurator fick hon mig att inse det orimliga i min livssituation. Hur jag hade tagit på mig allt mer ansvar samtidigt som jag pressade kroppen till det yttersta genom träning och för lite sömn. I början hade jag svårt att förstå det hon sade, jag hade ju bara gjort saker jag tyckte var roliga. Jag älskade mitt jobb, min träning och mina vänner. Jag hade det inte dåligt på något sätt. Men kuratorn förklarade att stressen inte gör någon skillnad på roliga eller tråkiga saker, stress är stress och under långa perioder kan stresspåslag vara livshotande. Jag är så tacksam för att min vän körde ner mig till sjukhuset den där dagen. Idag mår jag bättre men är fortfarande inte helt återställd. Det kommer ta lång tid men nu vet jag vart mina gränser går!