Det var när jag stängde dörren till psykologen som jag förstod att jag alltid skulle leva med den här sjukdomen, men det var även här jag förstod att det också var en del av det som gjort mig till den jag är idag. Jag minns mitt möte med den första psykologen jag någonsin tittade i ögonen och det var när jag var tretton år. Redan flera år tidigare hade egentligen mina tecken visats, men ingen hade sett, ingen hade märkt. Det var helt enkelt för lite fokus på ett så egentligen stort och viktigt ämne. Det jag saknade som mest den här stunden, det var bara någon som förstod mig, någon jag kunde prata med. Någon som faktiskt förstod hur jag mådde och det var därför jag började blogga.

När förstod jag att det var något fel? Att inse att man själv har problem är det första steget i rätt riktning, och det är tyvärr inte många som ens når hit. Jag är glad att jag gjorde det. När jag väl fick börja min blogg och få nå ut till människor som behöver det stödet jag aldrig fick, det var då jag även började lösa mina problem ett åt taget. Att få skriva ut, det var då jag började bli mer och mer hel. När jag väl fick ut mina tankar i ord, det var då jag insåg att det var något som inte stod riktigt rätt till. Mina vänner och min familj hade i flera år redan vetat att något stått rätt till, men oavsett hur mycket hjälp utomstående ger så har det ingen verkan. Det är när en själv inser, det är då det händer grejer.

Hur fungerar jag med psykisk ohälsa i dagens nutid?

Det finns många människor idag som har problem med psykisk ohälsa och det är även många som också sopar detta under mattan. Med så många olika diagnoser som ges idag så är det omöjligt för en läkare med ett möte direkt veta vad för slags diagnos en människa har, och därmed skriva ut en medicin som passar denne patient utan några jobbiga biverkningar. Jag insåg vid mitt första läkarbesök att den här okände människan inte alls hade någon koll på vem jag var som människa, hur jag fungerade eller hur jag skulle fungera i framtiden. Speciellt inte efter endast ett 30-minuters möte. Jag testade medicinen och det var som förväntat, inget för mig. Därefter har jag aldrig heller tagit någon medicin mot min psykiska sjukdom, men det här betyder inte att jag inte är en fungerande människa ändå. Idag, som tur är, finns det mycket mer hjälp att ta utöver medicinering så som till exempel KBT, eller bara få ventilera med en nära vän. Att börja få lära känna mig själv och hur jag faktiskt fungerar, desto mer har jag lärt mig att hantera mina känslor, tankar och just detta har hjälpt mig oerhört.